Camilla tipsar

Skriv en dikt och få femton procent på mat och dryck. Nystartade Café Galerie Poesie i Mitte vill främja kreativiteten och få folk att ge utlopp för sina känslor, bland annat genom poesi, yoga och matlagningskurser.

– Planen är att visa på ett alternativt sätt att leva, säger Ernö Hollan, ägare av caféet, som öppnade i mitten av juni.

Nästa onsdag, den 3 augusti, hålls den första workshopen i kreativt skrivande. Ledare för workshopen är Silke Blumbach som kommer att hålla i tre workshops inom ämnet, i hopp om att uppmuntra till kreativt skrivande. Tanken är att det sedan ska fortsätta att hållas en workshop i månaden på temat och det kommer att hållas frivillig högläsning. Inträdet är gratis och såväl poeter med stor som liten erfarenhet är välkomna. Språket anpassas efter gruppen men i början är tyska i fokus. Man kan när som helst sätta sig ner och skriva på Café Galerie Poesie. Om man lämnar en dikt eller visar upp den och tar med sig den hem får man femton procent rabatt på det man köper. Sedan öppningen har en hel del dikter skrivits och publicerats på hemsidan http://www.cafepoesie.com/

All mat är vegetarisk och det serveras mycket sallader. Golvet är av bambu och caféet är ljust, stort och rymligt trots att det är inrymt i en källarlokal. För den som behöver internet finns det inte tillgång till trådlöst internet men det går att koppla upp sig genom en kabel. Det genomgående temat för caféet är andlighet.

– Vi försöker visa att du kan ha ett bra liv med respekt för både natur och människor, säger Ernö Hollan.

Förutom skrivarkvällen kan du titta på fotoutställningen "Spiritual Smiles". I framtiden kommer även yoga- och matlagningskurser, sagostunder samt konserter att hållas på Café Galerie Poesie, som känns lite som ett kulturhus.

När? Den första skrivarworkshopen hålls onsdagen den 3 augusti

Var? Oranienburger Straße 27

Hur? Ta med penna, papper och en massa kreativitet

Det har redan lämnats flera dikter på Café Galerie Poesie.

Från och med september-oktober räknar Ernö Hollan med att det

kommer att hållas event nästan varje dag på Café Galerie Poesie.

I stort sett alla som känner mig vet att jag är hundrädd. På något konstigt sätt är det ofta det första nya människor jag lär känna får reda på om mig.
Antingen råkar jag byta sida om någon på en trottoar i försök att undvika en hund eller så råkar jag hamna i samma lägenhet som än. Jag var mer rädd förr men känner mig fortfarande inte bekväm i sällskap med hundar. Men i Berlin har jag nästan tvingats vänja mig vid dem, för här finns de överallt. Och dessutom är de till skillnad från i Sverige nästan lösa överallt. På något sätt är det som att jag ändå föredrar när de är lösa, i alla fall jämfört med när hundar som inte är vana vid att vara lösa släpps lösa. Då blir de helt överexalterade och det är då jag känner att jag inte har kontroll över dem. De som är vana vid att lösa tycker inte att människor är lika spännande eftersom de redan fått så många tillfällen att hälsa på dem, utan koppel. Det är min teori i alla fall. Här springer hundar efter cyklar, är med matte eller husse på baren, caféet och i butiken. När jag först kom till Berlin tyckte jag att det var ganska jobbigt, att inte kunna gå någonstans utan att känna mig helt trygg. Jag tyckte att det var respektlöst mot hundrädda och allergiska att ha hundarna lösa. Samtidigt känner man ofta att man bör anpassa sig till kulturen. Visst, jag kan sitta kvar på ett café när det finns en hund där men jag kan inte koncentrera mig på vad mina vänner säga eller vad jag gör om jag jobbar vid datorn. Efter att jag läst om hundarna i Berlin i guideboken ”Berlin stadsdel för stadsdel” ändrade jag min syn lite. ” hundarna. Berlinarna älskar sina hundar. Alla springer lösa och bajsar ungefär överallt. Statusen påminner om korna i Indien, skillnaden är att förhållandet inte är av religiös natur. Hunden blev människans bästa vän efter kriget eftersom många äkta män och söner saknades. I Berlin älskar, eller åtminstone tolererar, man hundarna.” Så, ja efter det började även jag att tolerera hundarna. Så mitt tips till dig som också är hundrädd är att bara försöka att tolerera och acceptera dem. Livet i Berlin blir lite lättare då.

Igår hoppade jag på en spårvagn från Tierpark där jag bor för att se vart den tog mig. När jag hade åkt några hållplatser såg jag att det stod "Sommerbad Wuhlheide" på en skylt.

Jag hade badkläder med mig då min tanke för dagen var att kolla upp Prinzenbad i Kreuzberg. Jag hoppade av och gick tillbaka, betalade fyra euro för att gå in och kom till ett enkelt men vattenparadis för barn. Det fanns ingen bassäng för motionssimning så det var bara att köpa det faktum att man fick hålla utkik efter dykande kroppar under vattnet ibland. Jag simmade i fyrtio minuter och gick därefter och drack en eiskaffee i kiosken, kaffe med glass som smakade ljuvligt. Glad och nöjd och ovetandes om att jag skulle simma en gång till senare den dagen åkte jag därifrån och fortsatte in mot stan. På kvällen föreslog min vän Johnny att han, jag och Erika skulle åka på utflykt till en sjö. Sjön heter Groser Müggelsee (för tankarna till mugglarna i Harry potter) och ligger i Friedrichshagen i östra Berlin, närmsta hållplats S Friedrichshagen. För att komma till det fina naturstråket vid vattnet får man gå genom en lång tunnel. Innan tunneln finns några ställen där man kan köpa mat och dryck men sedan är det skog som gäller.

Det var så vackert. Tyst och vackert. Här fanns även en restaurang som låg mitt ute i vattnet http://www.spreearche.de/. För att komma dit får man ringa på en klocka och så kommer en båt och kör en ut till restaurangen. Vi simmade runt i det varma vattnet och njöt. En lång stund satt vi bara tysta på en bänk bredvid varandra, var och en försjunken i tankar. Jag njöt av sommarkänslan, att andas skog och av att inhämta lite ny energi att fortsätta att upptäcka den fantastiska staden Berlin. På väg hem delade jag, Johnny och Erika på tysk kinderchoklad och sprang för att hinna ifatt två spårvagnar. Tillbaka till staden. Från Lichtenberg såg vi sedan till att hinna med den sista spårvagnen till stan. Jazzklubben i Kreuzberg var på tapeten, mer om denna fantastiska klubb en annan gång.

Om du vill hitta andra utomhusbad kan du gå in på den här sidan:

Eiskaffee efter simning på Sommerbad Wuhlheide i Treptow-Köpenick.

Första gången jag kom i kontakt med Tacheles var när jag följde med min vän Rhayne ut en kväll för att träffa hennes vän Martin. Han tog oss med till denna byggnad. Kanske var det för att han själv jobbar som sekreterare inom riksdagen och ville visa oss en av Berlins mest omdebatterade byggnader.

Sedan dess har jag släpat med alla som varit hälsat på mig i Berlin dit, mest för att de ska få se det obeskrivbara. För det finns inget som Tacheles. Det närmsta man kan komma är nog Christiania. Tacheles liksom Christiania känns som ställen som både är kul och intressant att ha sätt även om man själv inte har den livsstilen eller vill hänga där.

Jag tänkte ändå försöka beskriva Tacheles. Tacheles är ett konst/kultur-hus som ligger i mitten av Oranienburgerstrasse. När man går in i den stora höga byggnaden möts man av en stark kiss-och-öl-lukt och graffitiklädda väggar. Fortsätter man upp så kommer man till en butik där man kan köpa vykort och kollage med texter som till exempel "Berlin – the punk capital" under en hund i punkfrilla. Man kan även titta på och om man vill köpa egendesignade smycken under tiden man lyssnar på något tyskt punkband som skriker/sjunger Scheisse högt intill och dricka en öl eller ett glas vin i baren. Överallt i huset har konstnärer ateljéer och man kan få ett kreativt studiebesök och få vara med där konsten skapas. Är man mer intresserad av experimentell konst är det innergården man ska hänga på där skulpturer och robotliknande huserar.

I alla fall, Tacheles är nedläggningshotat och det finns politiker som vill att det ska bort. Den 18 september är det kommunval i Berlin och inför det försöker de som älskar Tacheles att visa på vikten av att det ska finnas kvar. I helgen hamnade jag på en demonstration för att rädda Tacheles. Det var den coolaste och mest dansanta demonstration jag någonsin sett. Det behövdes inte så många skyltar. Alla visste vad det handlade om ändå tack vare alla färgstarka människor med Tacheles i sitt hjärta. Jag hoppas att Tacheles kommer att finnas kvar men jag vill tipsa dig om att för säkerhetsskull besöka det så snart du kan, ifall det skulle försvinna.