Hundarna

I stort sett alla som känner mig vet att jag är hundrädd. På något konstigt sätt är det ofta det första nya människor jag lär känna får reda på om mig.
Antingen råkar jag byta sida om någon på en trottoar i försök att undvika en hund eller så råkar jag hamna i samma lägenhet som än. Jag var mer rädd förr men känner mig fortfarande inte bekväm i sällskap med hundar. Men i Berlin har jag nästan tvingats vänja mig vid dem, för här finns de överallt. Och dessutom är de till skillnad från i Sverige nästan lösa överallt. På något sätt är det som att jag ändå föredrar när de är lösa, i alla fall jämfört med när hundar som inte är vana vid att vara lösa släpps lösa. Då blir de helt överexalterade och det är då jag känner att jag inte har kontroll över dem. De som är vana vid att lösa tycker inte att människor är lika spännande eftersom de redan fått så många tillfällen att hälsa på dem, utan koppel. Det är min teori i alla fall. Här springer hundar efter cyklar, är med matte eller husse på baren, caféet och i butiken. När jag först kom till Berlin tyckte jag att det var ganska jobbigt, att inte kunna gå någonstans utan att känna mig helt trygg. Jag tyckte att det var respektlöst mot hundrädda och allergiska att ha hundarna lösa. Samtidigt känner man ofta att man bör anpassa sig till kulturen. Visst, jag kan sitta kvar på ett café när det finns en hund där men jag kan inte koncentrera mig på vad mina vänner säga eller vad jag gör om jag jobbar vid datorn. Efter att jag läst om hundarna i Berlin i guideboken ”Berlin stadsdel för stadsdel” ändrade jag min syn lite. ” hundarna. Berlinarna älskar sina hundar. Alla springer lösa och bajsar ungefär överallt. Statusen påminner om korna i Indien, skillnaden är att förhållandet inte är av religiös natur. Hunden blev människans bästa vän efter kriget eftersom många äkta män och söner saknades. I Berlin älskar, eller åtminstone tolererar, man hundarna.” Så, ja efter det började även jag att tolerera hundarna. Så mitt tips till dig som också är hundrädd är att bara försöka att tolerera och acceptera dem. Livet i Berlin blir lite lättare då.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0